Att verka modig och tuff kan vara viktigt för en tonårskille. För Pelle Prestberg var det omöjligt. På ett läger inför Tv-pucken vågade han inte sova över.
– Mamma och pappa fick komma och hämta mig, berättar han.

Mellan Munkfors och Sunne är det knappt tre mil – inte ens en halvtimme med bil. För 13-årige Pelle Prestberg kändes avståndet som en evighet. När han skulle sova över på ett Tv-pucksläger valde han att avbryta och bli hemskjutsad av sina föräldrar.

– När det blev kväll, föräldrarna skulle åka hem till Munkfors och vi skulle stanna kvar på skolan fick jag ångest, säger han. Lagledaren sa att ”om du klarar en natt är vi nöjda, då får du vara med fortsättningsvis också”. Men jag fixade inte det.

Ett par år senare togs han ut som fotbollsspelare till elitpojklägret i Halmstad.

– Det gick hur bra som helst, säger Pelle Prestberg. Att sova borta, allting. Då var jag 15 år i stället för 13 och hade väl vuxit lite som människa.

Någon bitterhet över att han missade Tv-pucken har han aldrig känt. Däremot blev han en erfarenhet rikare – och en förebild för unga hockeykillar många år senare.

– När jag spelade i Färjestad var det en kille från Sunne som inte ville stanna på ett sådant läger. Då åkte jag upp och pratade med honom och fick dela med mig av mina erfarenheter. Han klarade i alla fall av att sova kvar efter det. Det kändes verkligen bra.

Varför är det manligt att våga visa sig svag?
– Jag har alltid haft ganska nära till mina känslor, så var det när jag var yngre också. Men ju äldre man blir, desto närmare har man till skratt, gråt och ilska. Det är jättepositivt, tror jag. Det är viktigt att man visar känslor. Det har jag upplevt speciellt de senaste åren, när jag har varit skadad och sjuk. Det har gjort att jag kunnat gå vidare på ett bättre sätt.

– Det är viktigt att lära känna sig själv och många kanske aldrig gör det, medan andra gör det tidigt. Det kanske jag kan önska, att jag hade gjort det lite tidigare.

Du har en väldigt lugn utstrålning. Hur har du upplevt den machokultur som kan finnas inom ishockeyn?
– För min del hände allt så snabbt, jag kom till Karlstad 1997 och helt plötsligt var jag med i alla tidningar för något jag gjorde på en hockeyplan. De visste ju inte hur jag var vid sidan av isen, där jag alltid varit en lugn person. Det blev en jätteomställning. Att hamna i rampljuset… Antingen åker man med på resan och blir en helt annan, men den resan ville inte jag göra. Jag ville fortsätta vara den lugna person jag var. Det var viktigt för mig.

Det låter som om du kände dig själv ganska tidigt.
– Ja, på det sättet i alla fall. Det tror jag. Nu när jag tänker efter kanske jag bestämde mig ganska tidigt för hur jag ville vara.